Hur var mitt Malawi?

Har påbörjat att skriva ihop föredrag om saker och ting jag gjrode när jag var nere i Malawi. De är väldigt intressant för man får en överblick själv vad de är man har gjort med. Nu har jag skrivit listor… på lite olika förslag hur man kan lägga upp föreläsningen. Så troligtvis när de blir klart så kommer jag även bjuda in lite vänner och familj för att ta del i föreläningen… De kommer finnas tre olika koncept, Barn/Ungdom, Vuxna och halvdag…

• Barn/Ungdomar; Först en grund om Malawi och lite vad jag har gjort, efter de så kommer jag berätta mer om olika händelser, sattsa mer på de äventyrliga och lättsamma. Och hur man på hemma nivå kan göra skillnad i vardagen och i världen.
• Vuxna; samma som på barn/ungdomar, en grund om Malawi och mycket mer fokus på vad jag har gjort, kommer gå in mer på kulturkrockar och hur mycket 20 svenska kronor är värd där nere. Dvs allt kommer vara mer ingående på hur man som privat person kan göra skillnad.
• Halvdag; En blandning mellan båda ovanstående. Kommer gå in lite djupare på kulturen och människorna, bl.a maten, kläderna och hur de behandlar varandra. Vi kommer tillsammans äta Malawisk mat och en del övningar tillsammans. Testa på typiskt malawiska lekar och få roligt tillsammans.

Så detta är lite vad jag pysslar med just nu, att få ihop de åt olika håll, planera och filosofera. Men framförallt att få de att funka som jag har tänkt mig. Och att andra får ut mycket av de.

Första dagen i mitt nya liv?

”Jag ska idag påbörja mitt nya liv! Inte äta godis, gå ner i vikt, börja motionera och träna, inte nog med de jag ska bli hälsosam också” – Hur många gånger har man inte sagt de till sig själv? Att nu ska jag börja, men man kommer aldrig liksom igång med de. Men personligen har jag väl egentligen inget val längre. Om 11 månader så är de tanken att jag ska tillbaka till Afrika, och planerar att vara borta ett tag, mycket mycket längre än en vanlig semester. Men för att kunna göra de så måste jag ha vissa saker. En sak är tillexempel att jag måste ha ett bra fungerande imunförsvar. Kan vara bra tänker väl dom flesta då man kan bli rejält sjuk där nere. Idag gick jag till en hälsopedagog, jag hade fått en remiss och idag var de alltså min tur. Hurra tänker jag, för de är ändå på tiden, eller jag har inte väntat så himlans länge, men de är ändå skönt att de börjat nu.

Nu här hemma har jag en del olika saker som jag ska göra innan jag kommer tillbaka dit nästa gång. Jag ska gå på promenader 2-4ggr per dag x 15min, och nordstan räknas inte sa han (hälsopedagogen) *skratt* Han tog lite olika mått, midja, stuss och längd. Tydligen har jag växt för nu är jag 169cm och inte 168 som jag har trott så länge. Woho!!! Jag ska även gå upp tidigt på morgonen och äta frukost, samma tid varje morgon mer eller mindre. Ska i förväg lista ut vad jag ska äta till lunch och middag, samt ta ett mellanmål då och då. Målet är att äta 3-4ggr per dag på regelbundna tider. Egentligen är väl detta de ulitmata med tanke på att jag inte har något jobb just nu.

Om 6 veckor ska jag tillbaka, vi ska då kolla min hälsoprofil och sätta upp nya mål. För att både bli stark i kropp och själ. Så nu blir de verkligen att schemalägga livet efter mat och motionsvanor. Men de ska nog inte vara några problem, inte heller att trappa ner på alkoholkonsumtionen… Rökt har jag aldrig gjort så de blir inte svårt de heller… Lärde mig även idag att 20cigaretter om dagen påverkar kroppen lika mycket som 45kgs övervikt, de är verkligen helt galet! Men jag är väldigt tacksam över att jag inte röker. Mitt blodsocker var 6,1 så de var väldigt bra de med.

Så, varför gör jag detta egentligen? För att mitt imunförsvar blev helt kasst efter jag haft malaria, få bättre blodcirkulation i händer och fötter, få in rutin i vardagen och bli hälsosam. De betyder inte att jag har förbud på att äta vissa saker, får äta precis vad jag vill, men jag ska tänka och planera kosten bättre än vad jag har gjort. För att få en hälsosam kropp och själ, och leva som man lär.

De som var vi!

Vi viskar vackra ord till varandra
Tittar på stjärnorna

Vi vill skratta och sjunga tillsammans
Skriva vackra sånger

Du och jag mot världen var vårt motto
Vi är nu ett minne blott

Moderna ord

De är väldigt roligt egentligen när man tänker på vissa ord. Ta ordet bra, jag har tre kompisar som lyckas betona detta ordet olika, och den grejen är att de är alla göteborgare… De gör dom unika på sitt sätt, har även tänkt på hur lätt de är att plocka upp folks uttryck. Men gillar de där hur folk gör de där små vardagliga sakerna unika, jag tror jag gör likadant med vissa ord. Eller vissa ord som gör mig till mig. Jag vet att jag säger följande ord/fraser ofta; ”Pass”, ”trolig ubåt”, ”hoppsan Kerstin”, ”gött” och ”nu förstår jag inte alls vad du menar” men de är kanske dom som gör mig lite mer till mig när de kommer till talspråk?

Om ni inte håller med säg gärna emot!

Mitt liv ur ett durkslag

Ibland tänker jag på alla de människor man haft i sitt liv men på ett eller annat vänster sållats bort i någon form av ”livs durkslaget”. Tar ett exempel, när jag gick på högstadiet så hade jag en bästa kompis och vi var oskiljaktiga. Vi gjorde allt tillsammans och trodde på största allvar att de inte går att leva utan henne. Efter högstadiet började vi på olika skolor, och hon ett par mil utanför stan, och började på internat. Jag började på gymnasie inne i stan. De kändes jätteskrämande, där stod jag nu ensam, och under två år hade jag haft henne som stöttepelare och vapendragare. Med tiden så vänjde jag mig. Fick nya vänner som man trodde ”dessa kan jag inte leva utan”.

Ju äldre jag har blivit, ju mer har jag börjat tänka på vänner och deras betydelser i livet. Kanske är de så att vissa vänner sållas bort av en anledning, dom blir mindre och mindre i ens liv, och plötsligt har de trillat ur durkslaget, och man förstår inte riktigt vad de var som hände. Men så har vi några som blir större och mindre i omgångar, dom som alltid finns där, fasten ibland kanske på avstånd så har dom en speciellt plats.

Dom som jag har kännt allra längst i mitt liv har jag kännt sedan jag föddes mer eller mindre. Vi funkar bra ihop, känner varandra, mår bra av varandras sällskap. Så de är kanske meningen att somliga ska man ha hela livet, medan andra ska bara sätta en stämpel en prägel.

Jag kan tycka att de är rätt fantastiskt att  man kan vara ifrån någon ett par år, utan en som helst tanke på personen, så springer man på honom/henne igen och de är som att livet har bara tagit en paus från den personen men så slå ödet ihop än igen.

Ödet, om jag tror på de eller inte, har jag väl egentligen inte kommit fram till, men de löser sig nog, dock tycker jag att ordet durkslag är väldigt roligt.  Tänk om livet vore så enkelt egentligen, att bara sålla bort saker på de viset, fast de hade ju varit lite skrämmande, praktiskt att aldrig göra några misstag. Jag vet inte, mina kompisar kanske blir ledsena på mig nu, de är inte alls min mening, men ibland kan jag känna att man lär sig mer från dem man sållar bort än dem som man har kvar. Av den enkla anledningen att man lär sig av sina misstag. Och vännerna som man har de är ju dem som man har roligt med, pratar med, skrattar med, gråter med, och förhoppningsvis får jag vara naiv och inte behöva lära mig om livet genom att alltid ha många goda vänner nära. Dock är jag alltid ett stenkast bort från äventyr. Så kan skapa mig många kryphål där emellan.

Egentligen borde jag väl kanske rita kartor över hur jag tänker, för jag känner att detta kanske blev lite luddigt. Men så får de vara, mina tankar hänger inte riktigt med ikväll

Dag – tid – Natt – tid

Jag låg i natt och funderade lite över livet i allmänhet, över betydelsen av en sekund, en minut, en kvart, och så vidare. Hur vi spenderar vår tid i livet egentligen. Tar vi vara på den? Eller låter vi den bara glida i väg som om vi hade just ”all tid i världen”?

Jag tycker om tid, ibland, har väl något av en hat/kärlek till tid. när en sekund känns som hundra år, och de gånger hundra år känns som en sekund. Jag minns en dikt jag skrev för ett par år sedan om just tid.

TID (Totalt Idiotisk Dokumentation)

Springa, springa!
Hjärtat i halsgropen.
Blod, död, du var där, du såg.
NEJ, jag vill inte prata om det!
Fortare, fort!
Jag vet att du kan!
Jag kan.
STANNA!
Jag vill inte.
Du får inte.
Vänta, måste knyta skorna.
Ingen tid?
Jag har tid, jag är tid.
Dra mig tillbaka?
Varför?
VARFÖR?
Måste visserligen springa.
Knyta, spring, fortare!

STOPP!

Jag stannade, men bara lite.
MAMMA!
Titta jag gjorde de själv.
Alldeles själv.
Duktiga jag.
Springa, springa, springa, springa, springa.
Långsammare, någon håller fast mig!
Hjälp!
Men vad kan jag göra?
NÅGOT!
Engeri = pluspol = minuspol
Låter bra, ingen förstår mig.
Batteri.
Nya.
Jippi.
Kan fortsätta.
MAMMA jag springer.
Titta fort, fortare, fortast.
Men bara en sekund i taget.
Inte en halv, inte två, utan en.

Vem bestämmer över tid? Vem bestämmer att en sekund är en sekund? Våra liv är så fruktansvärt präglade av tid. Något som inte syns styr våra liv, men ändå förlitar vi oss på att de finns. När vi försvunnit så kommer tiden stå kvar, ingen skillnad för tiden är oändlig. Tid, tiden, leva.

Skriva sig lycklig

Jag har alltid tyckt om att skriva, eller jag tror de iaf. Fast när jag var yngre så skrev jag ju ”på riktigt” dvs på papper med en blyerts penna och kunde då inte förstå alla som skrev på datorer, för de tog så lång tid. Nu sådär 12 år senare så tänker jag ”hur kan man sitta och skriva för hand? De tar ju så otroligt lång tid” jag har ingen vidare handstil heller, så de är ganska så svårt att se vad jag skriver ”de har sin charm” intalar jag iaf mig själv.

Jag finner charm i att skriva om egentligen lite vad som helst. Drömmen är väl i framtiden att kanske få skriva reseböcker eller romaner, de hade varit en bra grej – Friday Författare! – har en bra ton de där. Fast så får man ju inte tänka för de finns alltid dom som är  bättre än mig på att skriva. Jo, hur man än vänder och vrider på de så finns de nog de. Men jag kan ju trösta mig själv med att de finns ingen som skriver som jag… eller? Varför måste(?) man alltid tänka att hur bra jag än är på någonting, så är de alltid någon annan som är bättre, så man ger helt enkelt  upp tanken av de man är bra på istället för att vara med i leken?

Vi vanliga Svenssons, när är de vår tur att få/våga/tillåta oss själva att sätta stämpeln ”bra” på de vi gör? Att sluta vara medelmåttor… De finns så mycket vi är medelmottor på, så varför får vi inte alla ha en sak som gör oss till kalasbäst? Jag är bra på att skriva, nu vet ni de, jag tycker om att skriva med. Nu vet ni de med…

De finns många saker jag gillar, skriva, sjunga, resa, lära känna nya människor. Sådana saker som gör vardagen lite roligare för min egna del. Jag har inte mycket rutiner i min vardag egentligen, mer än primärbehoven, så som att äta, sova, andas…

Tänk då om man hade kunnat få ha en liv där man kunde få sattsa på de man älskade att göra, bara vakna, vara på en plats där man trivs, man har mat i kylskåpet,  man har någon att älska, och någon som älskar än tillbaka. De hade ju varit dröm tillvaron, men frågan är om jag hade haft allt de där, vad man hade önskat då att man hade… En nyare finare bil? En snabbare dator, en… ja jag, vet inte. Den dagen, de i-landsproblemet.

Men jag vill vara lycklig, kanske blir jag lyckligt på de sättet som jag minst anar, och när jag minst anar de. Vem vet? Jag vet att jag blir glad av att skriva, om jag tänker på något så går de oftast lättare att skriva ner de så jag kan bearbeta de på ett annat sätt. Så kan hitta små lappar lite här och där med saker som jag tänker och funderar på. Saker som hänt idag, saker jag reflekterar och mår bra över/dåligt över.